Lennart Green’s Magic

more about "Lennart Green’s Magic", posted with vodpod

En friidrottstävling på rena rama bondvisjan

I går var det dags för friidrottstävling igen. Varje gång tänker vi på hur mycket lättare det vore om Christian valt att spela basketball. Då tar en match en timme. Vi körde i lite mer än en timme, och kom fram till Cedarville University klockan 11. Inte precis den slags skola mina pojkar är intresserade av. Väldigt religiös, och mitt ute på rena bondvisjan. Välorganiserade var dom ändå. Massor av delatagare. Resultaten är redan online. Efter 9 timmar satte vi oss i bilen för att köra hem.

Christian’s första lopp var 4×800m. Han har bara sprungit 800 en gång förut, och det var första året i High School i Calabasas. Han sprang första sträckan, gav laget ledningen, och dom gav aldrig upp den. Nu är han bara orolig att han gjorde så bra ifrån sej att han får forsätta springa 800. När det sen var dags för 400, verkade han känna av det tidigare loppet, även om han förbättrade tiden från förra tävlingen. Han hade sjunde bästa tiden av 120 löpare. Sen var det då dags för 4×400. Det blev inte en rolig historia. Killen som sprang första sträckan för Mason, tappade stafettpinnen i första kurvan. Han sprang tillbaka och plockade upp den, men det var ju förstås kört. Han var helt förtvivlad. Jag tror inte han nånsin tappar den igen. Precis som Christian inte har tjuvstartat efter tävlingen i Kalifornien där han skulle kvalificera sej för distriktmästerskapet.

20 cm nysnö!

Så i dag var det risk för lite snö, kanske några cm. Det snöade hela eftermiddan, mer och mer. I stället för mindre än fem minuter, tog det nästan en halv timme att köra hem. Sen fick jag skotta snö i 45 minuter. Vi har 20 cm nysnö,. Men i slutet på veckan ska det bli en massa plusgrader. Jag håller fortfarande fast i mitt beslut att tycka om allt väder.

Dumburken är tillbaka!

Det var tillräckligt varmt i dag. Isen på parabolen smalt. Då blir det Super Bowl i morgon ändå!

Fortfarande ingen tv!

Fjärde dagen utan tv. På söndag ska det bli några plusgrader, vi får se om isen på parabolen tinar. Gör den inte det tar det nog några veckor innan vi får tillbaka tvn, för det ska bli kallt ett tag, och jag ger mej inte upp på taket med all snö. Då missar vi Super Bowl på söndag, slutet på säsongen för amerikansk fotboll. Det brukar vi annars se på, även om det är mest för reklamens skull. Varje minut av reklam kostar miljoner dollar, så dom brukar satsa allt.

Christian går på bio med sina kompisar senare i kväll, så vi bestämde oss för gå också, och ser Taken, med Liam Neeson. Före det blir det lite äppelstrudel. Den sitter i ugnen, och jag körde just till affären och hämtade lite vaniljglass. Vi kunde inte bo mer praktiskt. Det tar ungefär två minuter att köra till Whole Foods där jag just var. Dom hade förresten vinprovning, det måste jag skaffa information om. Normalt handlar vi på Krogers, och det tar väl kanske fyra minuter att köra dit. Bilturen till jobbet tar mindre än fyra minuter. Bion vi ska till, som blev färdig efter vi flyttade hit, ligger tre minuter borta. Vi hade en jäkla tur när vi hittade det här huset. Nära till nästan allting, men ändå väldigt lugnt och undangömt.

Vilket väder!

Våra grannar säger att det har varit mycket mer vinterväder sen vi flyttade hit. Från södra Kalifornien!. Senaste vinterovädret (oväder är ett mycket bättre ord än storm, som det kallas här), har nu varat sen i måndags. Då fick vi 10-15 cm under natten.

 

Naturligtvis stängdes skolorna på tisdag, för här lamslås trafiken och livet i övrigt vid minsta snöfall. På eftermiddan var det sen dags för del två. Det bestog av sleet (=snöblandat regn), fast det var mera som väldigt smått hagel, som varade i flera timmar. När jag åkte från jobbet, var bilen helt täckt av ett islager, knottrig som utsidan på en apelsin. Det vädret fortsatte under natten, så på morgonen var gatorna täckta med 5 cm is. Underbart att köra på! Ingen skola igen. Och Christian grät förstås stora tårar – inte! Det skapade också ett islager på parabolen, och vi har varit utan tv i två dagar. Alla träd och buskar var också täckta av ett tjockt lager av is. Våra björkar är så böjda att trädkronorna når marken.

 

 

Sen är det det här med snöröjning. Cincinnati har en alldeles egen variant. Lägg på massor av salt, så att snön blir snöblask. Låt sen bilarna köra, och hoppas att trafiken kör rent gatorna. Varför ploga? Inte att undra på att skolorna måste stängas, och folk inte kan ta sej till arbetet. Christian har nu varit hemma i tre dagar, och han hoppas på en fjärde i morgon.
Eftersom det snöar ute igen, kan det mycket väl hända. Vad han inte hoppas på är snöskottning.

 

Ingen hot tub i kväll!

 

 

 

Det är lördag morgon

Lördag, så man får sova längre!? Icke sa Nicke. Hmmmm undrar vem Nicke var? Christian skulle vara vid skolan före klockan 7, för friidrottslaget ska på tävling i Columbus. Vi kör upp lite senare. Han säger att han är ur form, och väntar sej inte för mycket. Vi får se.

USA har en svart president. Är det verkligen sant?

I dag tänkte jag av nån anledning på en vinterdag för många år sen, när jag tillsammans med andra medlemmar av Västerhaninges kyrkas ungdomsförening gick i ett fackeltåg genom Stockholm, och sedan samlades i Storkyrkan för att lyssna på ett tal av Martin Luther King, Jr. Några dagar tidigare hade han mottagit Nobels Fredspris i Oslo. Utan honom, hade dagens stora händelse knappast ägt rum.

För alla som aldrig bott i USA, är det nog svårt att riktigt förstå vilket enormt ögonblick vi har bevittnat. Främst av allt för alla afrikansk-amerikaner (har ingen aning hur det sägs på svenska), men också för alla amerikaner, oavsett hudfärg, utom dom mest reaktionära, som helst velat att dagens händelser inte gått av stapeln. Har redan berättat om dom som envist har hållit tag i hoppet att det ska vara nåt fel med Obamas födelsebevis, så att han trots allt inte skulle bli president. När man drivs av en oresonligt rädsla för det okända, vare sej det är någon av en annan hudfärg eller motsatt politisk lutning eller religiös tro, spelar fakta och logik en väldigt liten roll.

Jag tror att jag har fått chansen att förstå ögonblickets storhet på ett personligt sätt som en del vita amerikaner inte fått ta del av. Jag kom till USA ensam. Hela min familj bor fortfarande i Sverige. Den familj jag har i USA är därför min frus, och eftersom hon är svart, är min hela amerikanska familj svart. När vi först träffades, var jag ofta den enda vita, eller hon den enda svarta, i det rum vi för ögonblicket befann oss.

Mycket har förändrats. Folk stirrar inte längre, eller så märker vi inte dom som fortfarande gör det. I början kände vi inte några andra svartvita par. Nu har det blivit så mycket vanligare. För inte så många år sen, var det ofta svårt för barn att växa upp i våra pojkars situation. Det verkar inte ha varit så för dem.

Mycket har förändrats sen jag kom till Los Angeles 1974. Ändå kom valet av Barack Obama för många som en stor överraskning. Kan inte räkna antalet gånger jag dom senaste veckorna har hört äldre svarta i USA säga, ofta med tårar i ögonen, att dom aldrig trodde att dom skulle få se det här i sin livstid. Ögonblicket är här. Det är mycket som vilar på President Obamas axlar.

Yes, we can!

Bara ett par dagar till!

Sitter och tittar på en konsert från Lincoln Memorial, med anledning av Barack Obamas val til USAs 44:e president. Symboliken av det som händer dom närmaste dagarna borde kännas av alla, men så är förstås inte fallet. Det var nån som sa att det inte går att underskatta intelligensen av det amerikanska folket, och tyvärr så måste jag hålla med. Trots all information till motsatsen, finns det en del människor, som i sin enfaldiget och okunnighet, envist håller tag i ett hopp att nånting ska hända att stoppa Barack från att bli president. Frågor har ställts om giltigheten av hans födelsebevis. Trots att överväldigande och klara bevis för dess giltighet har visats, tror en del att nånting ska hända i sista minuten, för att stoppa denna historiska händelse. När högsta domstolen om några dagar förklarar att det hela bara är nonsens, hittar samma människor nåt annat idiotiskt att hålla tag i. Det är ungefär som när jag får en email om nånting som så helt klart är osannolikt, men som ändå skickas vidare av så många, utan att dom kollar det hela.

På tisdag är det dags att för andra gången öppna champagneflaskan och fira Barack Obamas val till president. Det går inte annat än att tycka synd om dom som inte har nån känsla för vad som händer, eller inte ens har förmågan att se verkligheten som den är.